Har precis läst ut boken ”Lean from the Trenches” av Henrik Kniberg. En lättläst bok om hur de jobbade i ett stort projekt med 60 projektmedlemmar på Rikspolisstyrelsen.
Henrik beskriver hur de kombinerade XP, Scrum och Kanban. Boken tar upp vad som fungerade, vad som inte gjorde det, varför och hur processen utvecklades.
Det beskrivs hur de arbetade praktiskt genom hela utvecklingsprocessen. Jag tycker boken blir levande genom verkliga exempel och massor av foton på t.ex. deras fysiska Agila tavlor.
Jag blir så glad över att läsa om ett projekt där man tillsammans arbetar fram ett sätt att jobba effektivt ihop. Hur man gör stora förändringar genom att låta små förändringar i samma riktning ske ofta.
Samtidigt funderar jag på om hur det känts om jag hade varit med i projektet. Henrik var inne i projektet ett halvår och det är det halvåret som boken beskriver. Det måste ha varit mycket stimulerande och intensivt att vara med och förändra projektet tillsammans.
Men vad händer sedan.
Henrik skriver att de säkert har fortsatt och jobba med förändringar och troligen jobbar annorlunda idag.
Jag funderar även på hur det skulle vara att vara kvar i projektet vid den tidpunkten han lämnade. När projektet fungerar så bra och alla är så i synk med hur de ska jobba. Blir det som en fabrik där allt går på rutin? Skulle jag tycka det vara skoj i längden att jobba där eller gillar jag att ha utmaningar så mycket att skulle bli uttråkad efter ett tag? Vilja gå vidare och förbättra arbetssätten på ett annat ställe?
Inser att jag lockas mer av att få vara med och ta fram en fungerande process tillsammans med de jag jobbar med än att under längre tid arbeta enligt en fungerande process som bara behöver finslipas lite i kanterna.
Vad stimuleras ni av i arbetet? Vill ni vara med och få processerna att fungera bättre eller jobbar ni helst där de fungerar och ni kan koncentrera er på att ”få jobbet gjort”?
