Kommunerna är bortglömda i arbetet med nya säkerhetsskyddslagen

Jag har tidigare arbetat med säkerhet i kommuner och ser att de återigen glömts bort i det nationella säkerhetsarbetet. Det är av största vikt att vi, både lokalt och nationellt, tillsammans arbetar med Sveriges säkerhet. Jag ska försöka förklara problematiken och föreslå några förändringar.

I kommunala remissvar på betänkandet Kompletteringar till den nya säkerhetsskyddslagen (SOU 2018:82) belyses hur statliga intressen inte tar hänsyn till kommuners strukturer med flera olika bolag, kommunala berednings- och beslutandeprocesser och de knappa resurser som kommuner förfogar inom krisberedskapsområdet.

Det som är mest utmärkande är att samverkan mellan kommuner och samverkansaktörer ska regleras med säkerhetsskyddsavtal samtidigt som statliga myndigheter borttagits från kravet. Skälet som anges är att det kan råda spänningsförhållanden mellan statliga och kommunala intressen. Jag har svårt att se varför nationella intressen och lokala intressen inte har samma intressen, såsom att värna om Sveriges säkerhet.

Då jag tidigare arbetat med kommunal krisberedskap, har jag full förståelse för frustrationen som kan uppstå när nya föreskrifter och vägledningar dimper ner i knät. Inte för att innehållet är dåligt, tvärtom. Utan för att resurser ofta saknas för att leva upp till kraven som ställs. Kraven leder inte sällan till ökad administration och ökade utgifter vilket leder till att arbetets huvudsakliga syfte blir svårt att uppnå. Därtill riskerar mer verksamhetsnära delar att åsidosättas.

Utmaningen på lokal nivå är att det ofta är få som kan krisberedskap. Det kan vara svårt att få ledningen att ta beslut och stödja processen och att efterfråga uppföljning, samt att få tillräckligt med interna medel för krisberedskapsfrågor.
Prioritet inom på krisberedskap inom kommuner har generellt sett saknats vilket skapat ett gap där man bland annat förbisett krisberedskap inom andra områden såsom statsbygge och hållbarhet, etc. Krisbredskapsfrågor har legat på kommuner i många år och frågan är varför krisbredskapsfrågan inte prioriterats ordentligt. Varför har exempelvis kommunernas RSA inte utvecklats? 

Staten kan inte styra kommuner eftersom de är självstyrande och krisberedskapen bygger på ansvarsprincipen. Ansvarsprincipen innebär att den som har ansvar för en verksamhet i normala situationer också har motsvarande ansvar vid störningar i samhället. Samtidigt är det en utmaning för statliga myndigheter att stödja kommunerna då det på lokal nivå råder perspektivträngsel vilket innebär att verksamheter, exempelvis skolan, måste arbeta med frågor som inte har en naturlig hemvist i verksamheten men som ändå måste omhändertas, såsom exempelvis krisberedskap.

Statliga vägledningar är ofta anpassade till statlig verksamhet och de behov och resurser som finns där. De är därmed svårapplicerade och inte (inte alltid) anpassade för kommunala verksamheter. Inte sällan råder resursbrist när man på lokal nivå ska implementera de nationella kraven. På det förekommer främmande nomenklatur. Det kan bli problematiskt när en teoretisk text från MSB läses av en chef inom Socialtjänsten som ibland uppfattar den som rent fikonspråk. Lika svårt är det för MSB  att skriva till målgrupper som saknar kunskap och resurser inom området.      

Det finns stort behov för nivåerna att närma sig varandra och skapa förståelse för varandras verksamhetsuppdrag och vardag med de uppfattningar och utmaningar som förekommer. Det statliga stödet måste anpassas till utmaningarna som lokala aktörer står inför, och naturligtvis vice versa. Lokal och nationell nivå måste tydligare omfamna det gemensamma intresset som är att värna Sveriges säkerhet.  

Frågor som krisberedskapsaktörer bör ställa sig är huruvida de krav som ställs på kommuner är rimliga?

Om ja, få prioritet på frågorna på lokal nivå.

Om nej, skapa en myndighetsgemensam indelning på regional nivå.  

Åtgärdsförslag:

• Inkludera den kommuner i framtagandet av lagstiftningar och vägledningar
  
  
• Inkludera den lokala och regionala nivån i nationella samverkansforum, se exempelvis SOGO – Samverkansområdet Geografiskt områdesansvar
  
  
• Fortsätt utreda främjande av samverkan och samordning av staten på regional nivå, se myndighetsgemensam indelning – samverkan på regional nivå (SOU 2018:10)
• Gör det möjligt att inom nyckelområden, såsom informationssäkerhet, dela på tjänster mellan myndigheter inom olika nivåer. För att på så sätt säkra resursbristen och skapa ökad förståelse. Det tillkommande informationsutbytet är naturligtvis något som måste utredas och t ex kravet på SUA-avtal mellan kommuner som motverkar samarbete.
  
  
• Integrera krisberedskapsfrågor i befintliga styrprocesser, skapa inga nya stuprör. (Det är delvis ett konstigt system i sig att dela ut statliga medel till lokal nivå i vissa och olika säkerhetsfrågor)
  
  
• Utse en organisation som följer upp hela Sveriges krisberedskap

Jesper Lindblom är säkerhetskonsult på Knowit Insight. Han har lång erfarenhet av säkerhetsarbete inom både kommunal och statlig sektor samt från näringslivet.