Ett interoperabelt Europa – hur når vi dit?

Det övergripande syftet för EU:s datastrategi är att lägga grunden för en inre marknad där data (information) kan flöda fritt mellan länder och sektorer, och användas av myndigheter, företag, forskare och förvaltningar i hela EU. Under senare år har det därför beslutats ett flertal förordningar och direktiv som ska stödja det fria flödet och användningen av data. Senast i ordningen är den nya förordningen om ett interoperabelt Europa. 

I det här blogginlägget vill vi ge en kort beskrivning av den nya förordningen och reflektera över begreppet interoperabilitet och komplexiteten som ligger i att bygga ett interoperabelt Europa för datadelning.

Ett gemensamt europeiskt mål

Under mer än två decennier har EU och medlemsstaterna arbetat för att främja offentliga förvaltningars digitalisering och den tekniska och legala samverkan som krävs för ett genuint europeiskt digitalt område.

I policyprogrammet från 2021, ”2030 års digitala kompass: den europeiska vägen för det digitala decenniet”, betonar kommissionen behovet av att påskynda digitaliseringen av offentliga tjänster till 2030, bland annat genom att säkerställa att alla förvaltningsnivåer och olika offentliga tjänster blir interoperabla. Det vill säga att stärka förmågan hos olika informationstekniska system, nätverk, programvaror och applikationer att samarbeta och utbyta information på ett effektivt sätt.

Därtill har Europaparlamentet och Europarådet har också fastställt ett tydligt mål¹ om att 100 % av de viktigaste offentliga tjänsterna ska vara tillgängliga online senast 2030.  

Till det har även den nedstängning av samhället som Covid-19-pandemin innebar visat på behoven av att öka takten i digitaliseringen. När nästa större händelse eller kris drabbar våra gemensamma intressen behöver beslutsfattare och offentliga myndigheter kunna agera säkert och effektivt. All nödvändiga data ska finnas tillgänglig för att fatta de ska kunna fatta informerade beslut om åtgärder. Det betyder att offentlig sektor måste fortsätta att utveckla sina online-tjänster, och då även gränsöverskridande tjänster, i en snabbare takt än vad som var tänkt. Satsningarna ska ske sektorsvis genom att det skapas gemensamma dataområden, exempelvis inom hälso- och sjukvård, utbildningssektorn m.m.

En viktig förutsättning för att det överhuvudtaget ska vara möjligt att dela data på ett säkert, enkelt och smidigt sätt är att det finns ett ramverk för interoperabilitet. En viktig byggsten för att uppnå målen för 2030 är därför den nya förordningen för ett interoperabelt Europa som träder i kraft 11 juli 2024 och ska vara nationellt genomförd till 1 januari 2025.

Förordningen om ett interoperabelt Europa

Tanken med den nya förordningen är att den ska bidra till EU:s digitaliseringsmål genom att skapa en strukturerad ram för samarbete om gränsöverskridande interoperabilitet. Data ska kunna delas mellan medlemsstaterna och mellan kommissionen och medlemsstaterna, allt i syfte att bygga digitala offentliga tjänster. På så sätt skapar den förutsättningar för att genomföra EU:s digitaliseringsstrategi. 

Förordningen kommer att genomföras genom en rad nyckelåtgärder. Det kommer bland annat att bildas ett samarbetsorgan som ska verka på flera beslutsnivåer och sammanföra medlemsstaternas mest seniora utövare av digital förvaltning. Det har skapats en portal, ”Interoperable Europe Portal”, som ska utgöra kontaktpunkten för offentlig sektor att dela med sig av goda exempel och tillförlitliga interoperabilitetslösningar. I förordningen finns också ett krav på att EU:s institutioner eller andra offentliga myndigheter, innan de beslutar om nya eller väsentligt ändrade bindande krav på onlinetjänster som kan påverka interoperabiliteten, ska utföra en interoperabilitetsbedömning. Bedömningarna ska stärka arbetet med att bygga offentliga tjänster som är ”interoperabla-by-design”.

Men – hur når vi dit?

Som sagt, diskussionen om och arbetet för att digitalisera offentlig sektor och öka samverkan och informationsutbytet mellan olika institutioner har pågått i över tjugo år. Och en av de erfarenheter som kan dras av den pågående diskussionen är att interoperabilitet inte begränsar sig till tekniska lösningar. För att det ska fungera bygger interoperabilitet på att det finns förutsättningar för utbyte av information på fyra nivåer, nämligen rättslig, organisatorisk, semantisk och teknisk nivå.² Brister i en av dessa kommer att innebära ett hinder för datadelning.

Förutom de fyra nivåerna finns det ytterligare två nivåer som påverkar hur snabbt och enkelt vi kan dela data mellan organisationer. Den första är kulturskillnader mellan organisationer. Skillnader som inte behöver ligga på nationellnivå utan även kan finnas inom ett och samma bolag eller myndighet. Här är det viktigt att hitta vad som är gemensamt och bygga vidare på det och för att vidga förståelsen för parternas synsätt. Den andra aspekten är organisationens kunskap om vilka data- eller informationsmängder som verksamheten hanterar. Innan myndigheter och företag kan börja förädla eller dela med sig av sin data behöver de få kontroll över sin data och hålla den strukturerad så att den går att hitta och skydda och därefter dela med andra.  

För att nå den överblicken och kontrollen över en verksamhets informationshanteringen i en organisation behöver flera kompetenser involveras och arbeta tillsammans. Vår erfarenhet är att en funktionell informationshantering inkluderar kunskap om informationssäkerhet, IT-utveckling och säkerhet, dataskydd, juridik och inte minst kunskap om hur information kan bevaras på längre sikt (arkiv). Då kopplas tekniska kunskaper om skydd av data samman med såväl juridisk kunskap om hur data får användas som arkivkunskap om hur data ska struktureras för att kunna hittas och användas för flera olika ändamål. Med den utgångspunkten ges informationshantering ett bredare innehåll än enbart utvecklingen av tekniska lösningar. Då kan information och data ses som resurser för utveckling och innovation där informationshanteringen gör det möjligt att på ett säkert sätt nyttja diverse informationsflöden.   

Allt det här kan tyckas vara självklart och att verksamheterna har god kontroll över sin data, men erfarenheten säger något annat. Skälen till att informationshanteringen ofta brister är flera. När man bygger upp en organisation eller startar en ny verksamhet arbetar man för att bygga upp och utveckla verksamheten. Då tänker man kanske mer sällan på att strukturera den data som skapas eller vad den kan komma att användas till i framtiden. Efter en tid har verksamheten ofta samlat på sig en stor mängd data, i vissa delar väl dokumenterad och strukturerad i andra delar finns den bara i ”sjön”. Att åtgärda den data som finns i sjön och att samordna den med övriga data är ofta ett arbete som tar tid och kräver resurser och blir därför en nedprioriterad åtgärd.  

Så för att kunna främja innovation, utveckling och tillväxt genom datadelning behöver såväl offentliga som privata aktörer se hanteringen av sin data som en viktig investering. Det är inte förrän verksamheten får en överblick över all den data som hanteras och hur den är strukturerad, som det finns förutsättningar för interoperabilitet och att data blir till en resurs för tillväxt. Då kan den komma till större nytta både i den egna organisationen och informationens ekosystem i samhället.

Vill du lära dig mer och hålla dig uppdaterad om EU:s satsning på Digital Decade och alla tillhörande regelverk? Då är det här inlägget din kunskapsportal.

1: Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2022/2481 av den 14 december 2022 om inrättande av policyprogrammet för det digitala decenniet 2030

2: SOU 2023:96 En reform för datadelning, s 39-40.