De flesta av oss har lärt oss att sträva efter att vara effektiva på jobbet. Att implementera processer är en del av den strävan. Processer reducerar risken i en organisation, men varje lager av processer reducerar också förmågan att vara agil och lean, och kanske framförallt förmågan att vara anpassningsbar till möjligheter och hot.
Men i en snabbt föränderlig värld där vi inte längre kan förutspå framtiden och prognoser inte håller så borde fokus skifta till flexibilitet och motståndskraft.
Med tanke på ovanstående, så skulle jag vilja påstå att vi helt enkelt inte längre ska ha effektivitet som ledstjärna och ett mål att sträva efter. Det kanske till och med är tvärtom?
För att vara relevant som individ, produkt eller organisation så behöver vi slå oss fria från det rådande mantrat att vara effektiv. Istället behöver vi bli anpassningsbara, uppfinningsrika och omfamna variation.
Ett exempel på en organisation som har tagit till sig detta är The Coalition for Epidemic Preparedness Innovations (CEPI).
De vet inte vad, när eller vilken epidemi som kommer slå till. Därför vet de inte heller vilket vaccin eller vilka samarbeten som kommer behövas.
Ingen av deras strategier är fokuserade på effektivitet. Istället har de fokus på de okända.
Så vad är min motsvarighet till CEPI:s strategi?
Den gemensamma nämnaren som, jag ser det, är att inse sin sårbarhet och acceptera den (och inte se det som svaghet). Acceptera att du inte är perfekt och att du inte kan allt och ibland behöver överge gamla tankar, vanor och övertygelser. Inse att för att knyta an till folk så behöver du öppna dig och släppa in dem.
I en föränderlig värld så är en expert kortlivad. Våra färdigheter och vår kunskap eroderar. Vad är det som gör att vi som verksamhets- och kravanalytiker blir mer “motståndskraftiga”? Vad är dina “Just in Case”, “Just in Time” och “Invest in People”?