Svensken och privatlivet – Om nationell identitet, fredsskada och dataskyddets status 2023

Debatten om integritetsskydd kontra övervakning står i regel i direkt relation till nivån av trygghet vi upplever och eftersträvar i samhället. Ett tydligt kvitto på detta är den lagändring som nyligen trädde i kraft som öppnar upp för hemlig avlyssning utan brottsmisstanke. Med tanke på vår historik av starkt skydd för individers rättigheter är det intressant att undersöka var vi står i dagsläget i avgränsningen mellan individuell frihet och statlig kontroll, och att försöka förstå vilka historiska och kulturella faktorer som kan ha påverkat vår uppfattning i frågan.

”Den svenska statsindividualismen” är ett uttryck som varken signalerar äventyrlighet eller street cred men som trots allt resonerar väl med vårt nationella lynne. Uttryckets innebörd kan sammanfattas med att den typiske svensken gärna outsourcar leverans av grundläggande trygghet till staten för att därmed frigöra sig från beroende av familjeband.¹ För att få denna trygghet serverad offrar vi i gengäld vissa klassiskt liberala käpphästar som frihet från statlig kontroll och ingripanden samt inte minst låga skattesatser. I valet mellan att stå i beroendeställning till en statsmakt eller att underställa oss kvävande släktingskap har vi alltså valt att betala oss fria från helikopterföräldrar och överinvolverande fastrar och omfamnat det förstnämnda alternativet.

För att vara tydlig så ska det här inlägget inte läsas som en pamflett för någon politisk åskådning, däremot behöver vissa grundläggande förutsättningar presenteras för att kunna resonera kring frågeställningar kring vilka faktorer som har format dataskyddets status i Sverige idag. Det byråkratisk-juridiska begreppet ”dataskydd” grundar sig ju på det mer psykologiskt och filosofiskt förankrade området ”personlig integritet” vars innebörd i sin tur formas av varje nations och kulturs gemensamma historia, seder och bruk. Och vad kokar inte historia, seder och bruk ner till om inte ideologiska strömningar och sakpolitiska beslut som målar upp konturerna till allas vår uppfattning om verkligheten?

Att undersökningar visar att vi generellt sett värnar vår personliga integritet är inte överraskande, då detta är starkt förknippat med självständighet och kontroll över vår kropp och person.² Det är därmed också naturligt att vi känner oro över hur uppgifter om oss behandlas av mer eller mindre synliga aktörer på nätet. Vi ser alltså kopplingen mellan våra digitala interaktioner och vår integritet, och därmed att det finns en konkret funktion för det dataskyddsrättsliga området att fylla. Detta gäller i Sverige likväl som resten av den uppkopplade världen då det närmast är en universell sanning att digitala fotspår är till för att vidarebehandlas så länge någon har en vinning i detta.

I debatterna kring syftet och tillämpningen av dataskyddsreglering ser vi däremot att infallsvinklarna kan variera mellan individers, företags eller statens behov och olika vikt läggs på de olika intressegrupperna beroende på var i världen åsikten yttras. Det kan exemplifieras med att den genomsnittliga tysken anses skeptisk till all form av statlig insyn medan den kinesiske medborgaren har lärt sig att aldrig ifrågasätta maktens rätt att ta del av invånarnas privatliv.³ För att återknyta till beskrivningen av den svenska statsindividualismen kan vi i detta sammanhang tolka in det som att vi i Sverige värnar vårt privatliv men är beredda att sänka vissa trösklar gentemot staten i utbyte mot en trygg och stabil vardag. Med den utgångspunkten kan vi titta närmare på vad som format denna inställning historiskt och därifrån ge oss på en framtidsspaning om dataskyddets status baserad på stämningar och uttryck i dagsläget.

Ett folk skadat av fred?

På senare år har det kontraintuitiva begreppet ”fredsskadad” dykt upp med jämn frekvens på åsikt- och debattutrymmena. Sammanhanget är vanligtvis att skribenten vill föra i bevis att landet Sverige och svensken som folk har levt så länge utan förstahandserfarenheter av krig och katastrofer att vi inte längre kan föreställa oss att något sådant kan drabba oss. Som en konsekvens påverkas vår beredskap och försvarsvilja negativt, vilket lämnar oss sårbara om det otänkbara trots allt skulle inträffa. På gott och ont framkom det med tydlighet hur Sveriges krishantering kan utmärka sig internationellt under coronapandemin häromåret, då omvärlden storögt tolkade vår strategi som ”ingen åtgärd är den bästa åtgärden”. Och sett till det rådande säkerhetsläget i världen och Europa har det varit öppet mål för den som velat beskriva utvecklingen med nedskärningar inom försvarsbudgeten efter kalla krigets slut och avvecklandet av allmän värnplikt som uttryck för fredsskada.⁴ Sveriges i skrivande stund pågående triangeldrama med NATO och Turkiet med en åtråvärd plats i en alliansgrundad trygghet i potten kan också tolkas som konsekvenser av en fredskadad nations ageranden. För varför väntade vi till att hotet praktiskt taget stod vid tröskeln innan vi såg nyttan av en kollektiv förvarsklausul? Och varför kunde vi inte förutse att vissa av våra utrikespolitiska förhållningssätt och uttalanden skulle kunna ligga oss i fatet om vi skulle behöva efterfråga uppbackning? Eller annorlunda uttryckt, varför gick det mycket smidigare för Finland, med sin historia av involvering i andra världskriget och med ett ständigt närvarande hot på andra sidan en 130 mil lång gräns, att accepteras som fullvärdig NATO-medlem av samma stater som i det längsta verkar vilja hålla Sverige utanför?

Att fortsätta diskussionen om vår eventuella fredskada riskerar leda oss mot cyniska slutsatser, där en relativt konfliktfri modern historia och hög acceptans av mänskliga rättigheter vinklas till en negativ egenskap vars enda följd är sårbarhet och naivitet. Men bortser vi från användningen av begreppet som ett slagträ i samtidsdebatten är det trots allt rimligt att dra slutsatsen att Sveriges materiella och mentala beredskap har påverkats av en lång tid med neutralitetspolitik, robust demokrati och låg nivå av korruption inom de offentliga institutionerna. När flera generationer framgångsrikt har byggt sina liv och framtidsplaner på sådan förutsägbar och trygg grund är det kanske trots allt inte så udda att instinktivt sänka garden och känna tillit gentemot systemet som upprätthåller freden och dess stabilitet.

Tillitens roll

Apropå tillit är det ett begrepp som har en alldaglig och samtidigt rent av samhällsbärande innebörd. Tillit är grunden till vänskapsband och förhållanden, avgör vem som anställs eller blir affärspartner samt resulterar i vilka partier som får förtroende att leda ett land. Litar vi på våra folkvalda och offentliga institutioner ser vi nyttan av att sköta oss, betala våra skatter och vi avstår från att involvera oss i samhällsstörtande revolutioner.⁵ Och är det något vi svenskar – och för den delen skandinaver – kan räkna hem höga poäng i så är det nivåer av tillit. Inhemska som internationella undersökningar visar att vi i stort litar på våra medmänniskor, myndighetsföreträdare och folkvalda. Sådana undersökningar görs ofta i en kontext där frågan är hur välfungerande olika samhällen är, och där tillit anses vara en grundläggande faktor som tillskrivs högpresterarna.⁶

Vår tillit är däremot inte ovillkorad då undersökningar om svenskars förhållande till internet återkommande visar att en stor del av befolkningen känner oro och misstänksamhet kring vart våra personuppgifter tar vägen på nätet. IMY:s rapport ”Digital integritet 2022” visar exempelvis att fyra av tio avstår från att använda digitala tjänster på grund av sådan oro, och i Internetstiftelsens senaste undersökning ”Svenskarna och internet” (2022) var den vanligaste orsaken att begränsa sitt internetanvändande att skydda sin integritet. Detta alltså i det land som hamnade på en fjärdeplats av alla länder som mättes i OECD:s undersökning ”Trust in Government” (2022). Det går alltså att argumentera för att den genomsnittlige svensken upplever misstro kring digital övervakning gentemot Big Tech men än så länge inte ser statlig övervakning som ett närvarande hot mot integriteten.

En trygghet i gungning

Den allmänna opinionen kan vända hastigt och det är inte osannolikt för att de attityder som diskuterats hittills kommer att ha tappat sin aktualitet inom en överskådlig framtid. Vi befinner oss enligt alla måttstockar i en turbulent tid där olika dimensioner av frågan om trygghet hamnar i centrum. Rysslands invasion av Ukraina har i nuläget ingen upplösning i sikte och har som nämnts slungat in Sverige i en förvirrad balansakt mellan demokratiska principer och en plats i förmodad trygghet och värme. Från en annan ända accelererar rädsla och spänningar inom landet av våldsnivåer inom gängmiljön som i sin hänsynslöshet saknar motstycke i modern tid. Och som en sista spark på en redan liggande nationell trygghetsidentitet har en av de allvarligaste fallen av spioneri avslöjats med konsekvensen att förtroendet även för våra mest säkerhetskänsliga verksamheter har kunnat ifrågasättas.⁷ Det finns alltså anledning att betrakta vår självbild kritiskt och ha med i beräkningen att uppfattningar om rätten till privatliv kontra trygghet stöps om till nya former i takt med samhällsförändringarna.

Säkerhet mot privatliv i Sverige 2023

Så hur kan vi då bedöma statusen för rätten till privatlivet här och nu, i skrivande stund ungefär runt höstens inträde år 2023? Vi kan konstatera att en lagförändring som tillåter så kallad preventiva hemliga tvångsåtgärder, det vill säga rätt för polisen att avlyssna individer utan koppling till ett begånget brott, nyligen har trätt i kraft. En sådan förändring behöver inte säga något om det allmänna opinionsläget om personlig integritet, men desto mer talande är avsaknaden av motstånd från en bred allmänhet. Går vi tillbaka cirka 15 år i tiden såg vi folkrörelser formas mot de integritetsintrång som man ansåg att den så kallade FRA-lagen och IPRED-direktivet skulle medföra. I kontrast syntes motståndarna av de nya preventiva tvångsåtgärderna framför allt på debattsidorna och inte med plakat i handen på de fysiska torgen. Och genomgripande var det profilerade samhällsdebattörer, myndighetsföreträdare och juridiskt sakkunniga som hördes medan det ekade tomt från den ”vanliga medborgaren” på gatan.

Det finns alltså tecken i tiden som tyder på en ökad prioritet och önskan från allmänheten om införande av brottsbekämpande åtgärder på bekostnad av tidigare skarpa linjer mot intrång i privatlivet. De upplevda hoten in- och utifrån har med stor sannolikhet bidragit till detta, och det finns en välgrundad önskan om att ordningen ska återställas. Till detta kommer tilliten in i bilden, då en förutsättning för det relativt smidiga införandet av lagändringen är allmänhetens förtroende för att rättsväsendet och polisen inte missbrukar sina utökade befogenheter. Det går även att argumentera mot den klassiskt uppmålade konflikten mellan trygghet och privatliv, då det är värden som inte kliniskt står emot varandra. I många fall kan ens integritet vara meningslös utan ett tryggt sammanhang där den kan manifesteras i individuell frihet. Det finns alltså en möjlighet att den genomsnittlige svensken inte upplever den pågående rättsutvecklingen som en urgröpning av någon mänsklig rättighet utan tvärtom som åtgärder som syftar till att återta vår frihet.

Oavsett vilken tolkning vi landar i kan vi konstatera att vår identitet som ett folk stöpt i trygghet och stabilitet till viss del har börjat upplösas. För inte så länge sedan var krig något geografiskt och mentalt avlägset och inhemska skjutningar på öppen gata en exceptionellt ovanlig händelse. Därmed såg vi heller inte behovet av att förskjuta gränserna för acceptabelt intrång i privatlivet i brottsbekämpandets och säkerhetens namn. Vill man framhäva det positiva med en sådan utveckling så är det att vi åtminstone verkar kunna lämna statusen som ett fredsskadat folk bakom oss.

Källor

1. Begreppet “Den svenska statsindividualismen” är den centrala tesen i boken ”Är svensken människa” av Lars Trädhgård och Henrik Berggren. Läs mer om tankarna bakom begreppet på Lars Trägårdhs hemsida. 
2. Se exempelvis IMY:s rapport ”Digital integritet 2022”, s. 19 – 23.
3. För resonemang kring historiska orsaker till dataskyddets status i Tyskland respektive Kina, se artikel på Medium samt på Business Insider.
4. För historisk överblick av försvarsbudget och allmän värnplikt, se Försvarsmaktens ekonomiska redovisning samt Försvarsmaktens artikel "Värnplikten genom åren".
5. För närmare forskningsbaserad information om tillitens roll i samhälle och relationer, se "Vad är tillit?" på Mind, av Gunnar Aronssons, professor i arbets- och organisationspsykologi och verksam vid Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.
6. Se OECD:s jämförelse över tillitsnivåer i medlemsländer. För svenska undersökningar framkommer data och resonemang i Bo Rothsteins och Sören Holmbergs artikel om den svenska tilliten.
7. Se nyhetsartikeln "Efter skandalen - det kan finnas fler spioner" för åsikter om att svensk underrättelsetjänst brustit i sina rutiner i samband med spionavslöjandet.