20.10.2025

Ny i försvarssektorn: tredje utbildningstillfället

Utbildning Försvar Defence

Åsa Tiger

Nu börjar man bli lite varm och gosig i kläderna, jag läser på inför dagens pass. Vad ska vi få lära oss egentligen? Min tolkning:

Eisenhower & det militärindustriella komplexet (MIK) – När generalen själv höjde ett varningens finger mot makt, pengar och politik i uniform.
Materielförsörjning – Försvarsmakten (FM), Försvarets materielverk (FMV) och industrin försöker marschera i takt, inte gå i olika tempo eller välja ett helt eget.
Från idé till avveckling samt systemteknik & standarder
- Hur militära system går från ritbord till pension, utan att snubbla på kablar eller manualer.
- Hur man får prylar att funka ihop utan att allt exploderar i tekniskt kaos.
- Spoiler: standarder är inte så tråkiga som de låter.
Offentlig upphandling – Försvarssektorns egen regelbok för att köpa grejer utan att det blir vilda västern. LOU vs LUFS – allvädersjacka vs taktisk utrustning.

Eisenhower & MIK

Dagen inleddes med MIK, det militärindustriella komplexet. Bara namnet låter som något man borde ha hjälm, skyddsglasögon och en stabsofficer för att hantera. Vi börjar med vad det är; vilka är nyckelaktörerna, hur uppkom MIK och hur det snurrar på egentligen?

Tänk dig en riktig POWER-TRIO bestående av;

Militären – de som försvarar landet Sverige
Vapenindustrin – de som bygger allt ifrån stridsvagnar till skruvar i pansarvagnar.
Politikerna – de som bestämmer budgeten och lagarna.

Dom här tre jobbar tätt ihop, som ett band där alla olika spelar olika instrument men är beroende av varandra för att komponera en låt.

Hur landade begreppet ” Det militärindustriella komplexet” på skrivbordet, med stövlar och hela paketet?

När Dwight Eisenhower skulle säga hejdå som USA:s president 1961 (inledde mandatperioden 1953), höll han ett tal där han sa ungefär:

"Vi måste se upp så att militären och vapenindustrin inte får för mycket makt över politiken."

Ordagrant: "We must guard against the acquisition of unwarranted influence, whether sought or unsought, by the military-industrial complex.”

Lite som att säga: "Bra att vi har ett starkt försvar – men låt dem inte styra hela showen.”

Han såg att, militären behövde prylar, industrin älskade att bygga prylar och tjäna pengar samt att politikerna gärna sa ja, särskilt om det gav jobb och såg bra ut för väljarna.

Och vad Eisenhower uppmärksammade här; om de här tre börjar spela i samma band hela tiden, vem håller koll på vad de spelar?

Han var rädd att demokratin skulle hamna i skuggan om ingen vågade säga emot, ekonomiska intressen började styra beslut om krig och fred, det skulle innebära att säkerhetspolitik skulle bli en affär snarade än en fråga om trygghet.

Hur snurrar pengarna då?

I praktiken kan det se ut så här: Militären identifierar ett behov, tex nya stridsflyg. Industrin utvecklar och erbjuder lösningar, ofta väldigt kostsamma. Politikerna godkänner budgeten, ibland påverkat av lobbying, jobbskapande eller säkerhetsargument.

Det kan skapa en slags självförstärkande cykel där mer pengar går till försvar, fler företag blir beroende av militära kontrakt och politiker får stöd från både väljare och företag.

Kritiker menar att det kan leda till överdriven upprustning, konflikter kan få ekonomiska incitament, demokratiskt inflytande minskar när försvarsfrågor blir "affärer". Men försvarsförespråkare menar på att, det skapar jobb och teknisk innovation, det är nödvändigt för nationell säkerhet, det stärker landets globala position.

Materielförsörjning – när FM, FMV och industrin marscherar i takt

En av dagens mest intressanta övningar var att förstå hur militära prylar faktiskt blir verklighet. FM säger vad som behövs "något som flyger, skjuter och tål regn", FMV håller i taktpinnen och industrin bygger grejerna – från skruv till stridsvagn. I bästa fall ett väloljat maskineri, i sämsta fall ett kugghjul som skriker efter WD-40.

Industrin? Den behöver växla upp från snigelpost till stridsvagnsfart. Vi snackade om fler aktörer, smartare prioriteringar och att våga släppa gamla vanor, tex "kan vi göra det här utan att först fylla i 47 formulär?"

Allt detta hänger ihop med krigföringsförmåga:

Konceptuellt – hur man tänker och planerar.
Fysiskt – vilka resurser och system man har.
Moraliskt – viljan och motivationen att faktiskt få saker att hända.

Materielförsörjning är inte bara Excel och leveransdatum. Det är strategi, samverkan och en rejäl dos militär vilja. Med lite mindre byråkrati och lite mer pang på – då händer det grejer.

Från koncept till avveckling av militära system i kombination med systemteknik och standarder – hur hänger allt ihop?

Vi pratade om hur militära system går från idé till pension, och det är inte bara skruvar och radar. Friktionsfritt tänker du? Finns där utmaningar?

Tänk dig att bygga ett militärt dream team där varje system ska funka ihop, trots att tekniken rusar fram som en stridsvagn i nedförsbacke medan utvecklingsprocesserna joggar efter med karta och kompass.

Utmaningen? Att få alla delar att snacka med varandra utan att det blir tekniskt kaos. Systemteknik är nyckeln – hur man får prylar att samverka utan att krascha. Standarder, som tidigare kändes som snarkfest med paragrafdoft, visade sig vara rätt vassa: de får aktörer att spela på samma planhalva och minskar risken för att någon kör solo.

Och dessutom, många som ska använda dessa system är unga, har kort utbildning och förväntas hantera teknik som ser ut att kräva ingenjörsexamen och superkrafter. Så vi måste bygga smarta system som hjälper, inte förvirrar.

Kort sagt: kombinera teknik, samverkan och sunt militärt förnuft – så slipper vi snubbla på kablarna och kan fokusera på att försvara landet.

Offentlig upphandling – taktiskt kamouflerad Excel

Dagens sista block landade som en röksignal i hjärnans dimma: offentlig upphandling, första känslan var att det här kommer inte på något sätt likna en riktigt bra actionrulle, men det är faktiskt rätt viktigt för att försvarsindustrin ska funka som den ska. Det är som försvarssektorns egen regelbok för hur man köper prylar utan att det blir vilda västern. Vi gick igenom varför upphandlingar ens finns: för att hålla saker öppna, rättvisa och fria från fuffens.

Tex: "Nej, du får inte köpa stridsvagnar från din kusins garagefirma bara för att han har Swish och affären går snabbt."

Vi fick också koll på skillnaden mellan LOU och LUFS – två lagar med snarlika namn men olika uppdrag. LOU är lagen som är standard inom offentlig upphandling, medan LUFS är specialdesignad för försvar och säkerhet. Lite som att LOU är allvädersjackan och LUFS är den taktiska militärjackan med extra fickor, kardborre och inbyggd walkie-talkie.

När man väl fattar hur regler, roller och ramverk hänger ihop, då slutar upphandling kännas som ett Excel-ark med kamouflage. Plötsligt kan man navigera bland aktörer utan att snubbla på paragrafer – och få saker att hända innan kaffet kallnar.

Summering – från dimma till drillad insikt

Om tidigare pass var taktisk övning, så var det här fullskaligt fältslag för hjärnan. Vi gick från sudoku till strategisk krigsplanering på fem röda.

Efter dagens pass har vi gått från Eisenhowers maktvarning till Excel-ark med kamouflage, via snigelpostleveranser och system som kräver mer samverkan än ett FN-möte. Vi har lärt oss att upphandling inte är en actionfilm – men borde vara det. Att standarder inte är snarkfest – utan vapensystem mot kaos. Och att unga operatörer förväntas hantera teknik som ser ut att kräva både ingenjörsexamen och superkrafter.

Kort sagt: vi har marscherat genom makt, materiel och metodik – och kommit ut på andra sidan med lite mer koll, lite mindre dimma och en hel del respekt för hur komplext det faktiskt är att få försvarssektorn att funka.

Så nu: sträck på ryggen, justera baskern och ta med dig insikten ut i fält. För det här var inte bara en genomgång – det var en mental övning i strategisk överlevnad.

Ser fram emot nästa tillfälle, då vi laddar om, vässar analysverktygen och fyller på kunskapsmagasinet. För det här ämnet är komplext nog att kräva både hjälm, karta och extra batteri till pannlampan.