Det finns en omtalad studie på schimpanser från 60- eller 70-talet som ibland återges i olika sammanhang. I studien släpps 20 schimpanser in i en stor sal som är tom så när som på en stege och en klase bananer som hänger strax ovanför stegen. Det dröjer inte länge förrän några schimpanser upptäcker bananerna och sätter av mot stegen. Så snart den första schimpansen tar tag i stegen duschas hela salen i iskallt vatten. Chockade av denna djupt obehagliga upplevelse faller alla aporna till marken.
Efter en stund repar sig de flesta och ytterligare en gång beger sig ett par av schimpanserna mot bananerna. Så snart stegen vidrörs upprepas samma iskalla dusch av alla schimpanser och nu är det några apor som ser en koppling mellan att vidröra stegen och att få en kalldusch. Det gäller dock inte alla, och en av de som inte förstått hur det hänger ihop sätter av mot stegen.
Det dröjer inte länge förrän de som har förstått kopplingen stege och kalldusch inser vad som håller på att hända och fångar upp schimpansen och misshandlar denne. Schimpansen blir förstås både fysiskt och psykiskt skadad. Men efter ett tag repar hen sig och bygger upp så pass mycket mod att hen vågar göra ytterligare ett försök. Det dröjer dock inte länge även denna gång innan några andra schimpanser ser vad som håller på att hända, fångar in den modiga bananjägaren och misshandlar denne igen. Efter denna andra omgång stryk slutar schimpansen försöka och ingen gör sedan något ytterligare försök.
Forskarna noterar detta och bestämmer sig för att ta ut en duschad schimpans och släppa in en ny. Den nya schimpansen ser bananerna efter en kort stund och ger sig iväg mot stegen. De andra märker snabbt vart den nya är på väg, stoppar nykomlingen och ger hen en omgång stryk. Fullständigt chockad över den oförklarliga reaktionen hos de andra schimpanserna utöver den fysiska och psykiska smärtan tar det lång tid innan den nya schimpansen repar sig. Men till slut väljer hen att göra ett försök till och sticker iväg mot stegen. De andra schimpanserna upptäcker detta, fångar in apan på nytt och misshandlar hen ytterligare en gång. Nykomlingen slutar då göra fler försök att få tag i bananerna.
Ännu en gång noterar forskarna det, testar att ta ut ännu en duschad apa för att släppa in en ny. Ännu en gång upprepas mönstret av att den nya får syn på bananerna, avancerar mot stegen, blir hindrad och misshandlad två gånger varefter den slutar försöka. Forskarna fortsätter då att ta ut duschade apor en efter en och släppa in nya med samma resultat som tidigare gånger. Till slut är det bara nya apor kvar och inga som upplevt den obehagliga kallduschen, men ändå återupprepas mönstret.
Jag har tyvärr inte hittat några belägg för att den här studien verkligen har inträffat, men liknande situationer, där det finns beteendemönster som inte fyller något syfte och där försök till förändring av dessa icke-värdeskapande mönster möts med motstånd, tror jag många har erfarenhet av.
Om vi ska lyckas med krav är det väldigt viktigt att våga utmana och fråga varför något är på ett visst sätt och inte bara acceptera status quo om det inte finns något syfte. Det kräver ibland att en frågar både en och två gånger och vågar fortsätta trots att resten av organisationen kanske bara vill fortsätta på samma sätt de alltid har gjort. Ibland tänker jag vad gäller exemplet med schimpanserna att det ofta finns en som bara inte kan ge sig, utan fortsätter försöka trots det massiva motståndet; kanske skulle man kalla en sådan för ”kravallapa”. Och kanske borde vi ha lite fler sådana kravallapor.
