Förutom jobbet som business analyst eller kravanlytiker gör jag också något lite mer annorlunda, nämligen skriver musik till bland annat tv-spel. För någon dag sen funderade jag lite på hur kraven egentligen ser ut i den världen. I det här fallet är ju jag nämligen leverantör och därmed mottagare av kravspecar.
Så hur kravställer man så abstrakta saker som musik? Hur sätter man siffror på känslor och upplevelser, på ljudbilder, pianon och stråkar? Vad är ”bra musik”?
Jag har gått igenom en del av de kravspecar jag fått genom åren och tänkte lyfta fram lite exempel. Vissa specar är fulla av bilder som ska beskriva den känsla som ska förmedlas, andra med massor av olika ord. En del skickar med låtar som ”liknar det de är ute efter” (specification by example?). Men aldrig något mer konkret än så. Aldrig något om att musiken ska upplevas som bra av X antal betatestare, eller ska nämnas i X antal recensioner eller något annat som går att mäta. Jag undrar om det inte hade varit intressant att veta. Och vilken kraft det skulle ge åt spelutvecklarna att verkligen få bra musik, nu när de själva faktiskt inte är så bra på att avgöra vad de köper in.
Vi brukar även säga att man inte behöver vara expert på de system vi ska kravställa och det håller jag verkligen med om. Men visst ställer det till med problem ibland när kravställarna verkligen inte har en aning om hur de ska formulera sig. ”Den där trumpeten som låter tuut tuut tuut. Kan du få den att låta mer toot toot toot?” Det är verklig feedback jag fått från ett spelföretag för mina skisser (eller prototyper kanske?).Vad gör man med sådan feedback?
Lika viktigt är det att förstå mottagaren. Jag har gjort musik till flera barnspel, men de som kravställer och beställer är alltid, givetvis, vuxna. Det gör att den bild de har inte alls stämmer överens med huvudintressenterna, som i det här fallet aldrig ens tillfrågas. Jag fick en recension en gång som var rätt talande, till ett spel om ponnyhästar för 4-7-åringar. Recensenten hade skrivit att ”musiken låter som den är skapad av djävulens egen hissmusikkompositör… men min femåring älskar den.” Den här gången hade spelutvecklaren varit smart nog att förstå sig på musik för barn, men oftast är det deras egen bild som färgar vad för musik de vill att jag ska skapa, och då kan det verkligen bli fel.
Så vad vi än gör, vare sig det är komplexa system, musik eller korkskruvar behöver vi alltid fundera igenom precis samma frågor: Vad ska bli bättre, hur mycket bättre och för vem?
/Staffan Melin, Require AB