En nyexaminerad jurist under första halvan av 1990-talet kunde kliva rakt ut i okänd terräng, där digitala informationsnätverk och europeiska samarbeten formades i delvis överlappande spår. Att vara med och rita kartan för hur internet och EU skulle fogas samman med vardaglig logistik är en resa vår nyligen pensionerade kollega på Knowit, Désirée Veschetti, har följt på nära håll.
Vi är bara dagar ifrån yrkesbanans definitiva avslut när Désirée får frågan om hur hon ser på informationsjuridikens utveckling, mot bakgrund av EU:s pågående ambitiösa satsningar på området. Hon kostar på sig ett lakoniskt konstaterande:
”Det är svårare än man tror att få en överblick över hur alla de här sammanflätade regelverken samverkar.”
Att detta kommer från någon som tillbringat större delen av sitt vuxna liv med att tolka och förstå just sådana regelverk är talande för vår tid. För att begripa nuet kanske vi därför måste följa trådarna bakåt i tiden, i detta fall genom Désirées biografiska lins. Det är möjligt att kombination av hennes aktiva val, tidsandan hon verkat i och en och annan felberäkning sammantaget ger en välgrundad fingervisning om var vi är idag och var vi är på väg.
Folkhemmet och utanförperspektivet
Som hennes namn antyder finns det ett italienskt påbrå, förankrat i ett eget kapitel av den svenska samtidshistorien.
”Min pappa var faktiskt bland de allra första som kom till Sverige från Italien som arbetskraftsinvandrare. Han satt på den första bussen 1948.”
Det handlar alltså om efterkrigstiden och starten på det välfärdsbygge som kanske mer än något annat bidragit till den moderna Sverigebilden. En epok där vår framgång ännu inte förknippades med techbolag som Spotify och Klarna utan drevs på av industrigiganter som gruvteknologins Atlas Copco, kullagrens SKF och inte minst gas- och precisionsinstrumentens AGA. Det var till slut på AGA som Désirées far fick en fast anställning som finsvarvare och blev kvar resten av sitt arbetsliv. Fabriken låg på Lidingö och det var där familjen bosatte sig och Désirée växte upp.
”Eftersom det var mest italiensk kultur och italienska som pratades hemma, så låg jag språkmässigt efter när jag väl började i skolan. För att ta mig uppför den backen lärde jag mig tidigt att betrakta och tolka världen lite från sidan. Jag lärde mig också att stå upp för mig själv och blev med tiden rätt kaxig. Det är egenskaper som jag nu inser jag fått stor nytta av i yrkeslivet.”
Efter gymnasiet fanns det ingen klar tanke på att studera vidare eller val av yrkesbana. Istället arbetade Désirée inom flera serviceyrken där ibland som bussförare i Stockholm. Det var samtidigt som internet fortfarande var ett pågående forskningsprojekt, VHS höll på att vinna videoformatkriget mot Betamax och Apple och Microsoft ännu samarbetade kring visioner om datoranvändandets framtid. Kort sagt: långt innan konstant uppkoppling blev vardag.
”I början på 1980-talet var SL en fantastisk arbetsplats med en blandning av personer från världens alla hörn och livsåskådningar. Där träffade jag min man som då studerade juridik och det var genom honom jag fick upp ögonen för juristens sätt att tänka, att utgå från rättskällor och använda sitt kritiska tänkande, det tilltalade mig”.
Men det hann bli två barn och en anställning som postkassörska innan Désirée slutligen började läsa juridik i Stockholm.
90-talet och de avgörande felberäkningarna
1989 presenterade Tim Berners-Lee sitt förslag till det som snart skulle bli webben. Samma år tog Désirée, ännu ovetandes om hur djupt dessa innovationer skulle prägla hennes framtid, sina första steg in på Stockholms universitets juridiska fakultet. Utbildningen erbjöd få ledtrådar om vad som väntade. Inom det som då kallades datarätt rörde det sig om några enstaka poäng, och lika få ägnades åt den europeiska gemenskap som ännu inte var ett självklart politiskt faktum.
”Min största felberäkning under mina studieår var att jag var övertygad om att jag inte skulle arbeta med något av de områdena och absolut inte med offentlig förvaltning.”
Under åren på fakulteten pågick stora förändringar globalt som nationellt, och den tekniska utvecklingen hade gjort ett par avgörande språng. När Désirée tog sin examen 1994 hade spelplanen därmed förändrats dramatiskt. Sverige stod mitt i folkomröstningen om EU-medlemskap, internet var på väg att bli kommersiellt tillgängligt, och vi befann oss mitt i den svåraste finansiella krisen på över ett halvt sekel.
”Det fanns knappt något jobb att söka. Jag vikarierade som lärare medan jag sökte på de extremt få annonser som kom ut. Jag fick till slut en intervju på Post- och telestyrelsen, vilket ledde till möjligheten att få ett föräldravikariat”.
En möjlighet som kom att peka ut riktningen för hela hennes yrkesbana.
Från dörr till hemort
När Sverige formellt trädde in i EU sammanföll det med att Désirées vikariat på PTS gick mot sitt slut. Behovet av kunskap om postverksamhet var stort i Regeringskansliet och ett av de allra första direktiv Sverige deltog i att förhandla råkade handla om något Désirée hunnit lära sig en del om, det vill säga posthantering.
”Jag visste absolut inte vad jag gav mig in på. Jag som inte skulle ha med EG-rätt att göra kom plötsligt att under två år pendla till Bryssel för förhandlingar på unionsnivå”.
Den svenska statsapparatens inlärningskurva gällande unionssamarbetet gick i takt med hennes egen. Hon insåg rätt snart att förhandlingarna handlade om mycket mer än om juridisk sakkunskap, utan framför allt om att göra nationella särdrag begripliga i ett europeiskt sammanhang. Det mest effektiva sättet att föra fram sina ståndpunkter är att beskriva dem i ett scenario som andra kan relatera till. Ett talande exempel är diskussionen som fördes om kravet på postutdelning. Formuleringen löd ”from door to door”, det vill säga en rätt för medborgare att få all post utdelad till sin port.
”Jag förstod att det inte skulle fungera i Sverige men hade ingen förståelse för min ståndpunkt från övriga medlemsstater. Så jag målade upp bilden av hur vi har människor som bor på avlägsna öar i ytterskärgården och i fjällvärlden, och hur vi därför för att hålla kostnaderna på en rimlig nivå löst postförbindelser genom ombud och upphämtningsställen”. Plötsligt började mina kollegor runt bordet reflektera över hur postutdelningen såg ut i deras avlägsna bergsbyar och öar.
Det resulterade i en omformulering till ”from door to domicile”, det vill säga att posten skulle leverareas till varje medborgares hemvist snarare än till varje individuell dörr. Ett till synes marginellt ordval, men ett talande exempel på hur begreppen och juridiken behöver förhålla sig till olika verkligheter. Och vad lite envishet kan leda till.
Statlig förvaltning i medborgarnas tjänst
Mot slutet av 90-talet hade internets omdanande betydelse börjat sjunka in. Offentlig service skulle bli digital, tillgänglig dygnet runt, och medborgare förväntades kunna interagera med det allmänna online.
Under denna period skrev Désirée en departementsskrivelse om postväsendets framtid i ett alltmer uppkopplat samhälle. En av promemorians slutsatser var att fysiska postkontor sannolikt skulle få en betydligt mindre roll. Det togs inte emot väl av alla. Personalen på hennes lokala postkontor visste vem hon var och skällde ut henne när hon kom dit privat.
”Som om jag personligen var ute efter att avveckla deras jobb”.
Men oron var trots allt förståelig. Precis som många idag ser framväxten av AI som hot mot sin försörjning fanns det då en rädsla för att digitaliseringen skulle ersätta deras arbete. Och med facit i hand ser vi idag inte längre tjänster som postkassörskor, men å andra sidan framväxten av yrkesroller som vi inte kunde förutse på den tiden, såsom sociala medier-redaktör, molnarkitekt eller för den delen influerare.
Millenniumskiftet markerade på många sätt ett bredare förhållningssätt till digitaliseringen, då många verksamheter flyttade ut på webben. Ett av de mer juridiskt komplexa områdena gällde regleringen av spel- och lotteriverksamhet i en digital kontext. Ett av de uppdrag som under dessa år passerat Désirées skrivbord. Och precis som vid konfrontationen på postkontoret blev hon även inom detta uppdrag påmind om den rent mänskliga förankringen bakom de beslut och regelverk som hon var med om att utarbeta.
”Jag började bli uppringd av personer som hamnat i spelrelaterade problem och som i sin desperation trodde att jag som regeringens hantlangare kunde hjälpa dem”.
Det blev en påminnelse om att juridiken är tätt sammanflätad med det vardagliga livet och att konsekvensernasällan stannar på policynivå. Det var också ett tecken för Désirée att det var dags att gå vidare och att hålla sig till frågor som hon brinner för. Så hon bytte snart sakområde, rent fysiskt så långt som till andra sidan korridoren i Regeringskansliet, för att ansluta till avdelningen för statlig styrning och e-förvaltningsfrågorna. Uppdraget där var inriktat på att hitta områden där politiken kunde bidra till en bred användning av digitala tjänster i samhället. Désirée och hennes kollegor drev på för utvecklingen av e-legitimationer, e-fakturan och andra strategiska verktyg för digitalisering.
Värvad till Verva
Désirées inriktning mot informationshantering inom juridisk och digital kontext fördjupades runt mitten av 00-talet. Ungefär då Facebook gick från ett sidoprojekt på ett universitetscampus till att definiera en ny era av sociala medier-dominerad internetkultur blev hon anställd hos den myndighet som under en kort period stod i centrum för det offentliga Sveriges digitalisering.
Under Vervas treåriga existens hann Désirée bland annat med att ansvara för samordningen av den statliga förvaltningen med tyngdpunkt på IT och uppdrag som internationell samordnare av e-förvaltningsfrågor. När myndigheten, som en konsekvens av 00-talets regeringsskifte, lades ner innebar omställningen en möjlighet för Désirée att bekanta sig med ytterligare ett helt nytt område. I detta fall en i det allmänna medvetandet mindre uppmärksammat område, men ur samhällsutvecklingens perspektiv oerhört centrala formen av information, geodata. Det vill säga kunskap om geografiska platser och objekt, som förekomsten av mark, vatten, infrastruktur och de naturliga förhållandena. Sådan information som lägger grunden för GPS-positionering, stadsplanering och klimatobservationer. Med andra ord information som vi dagligen använder oss av utan att ägna det en tanke. På Lantmäteriet hade Désirée möjlighet att följa arbetet med utarbetandetoch införlivandet av det så kallade Inspire-direktivet. Det var då ett nytt regelverk som syftade till att underlätta tillgången till geodata med hjälp av gemensamma lösningar.
Personliga omständigheter ledde däremot till att pendlingen mellan huvudstaden och myndighetens kontor i Gävle blev ohållbar, och hon sökte åter nya tjänster hemmavid.
Myndigheten för historia, samtid och framtid - Riksarkivet
Som en påminnelse om att informationshantering inte är något som blivit relevant först i dataåldern blev Désirées nästa anhalt Riksarkivet, det vill säga den drygt fyrahundraåriga originalkällan till ordning och reda i den statliga hanteringen av allmänna handlingar. Trots att det även denna gång fanns inslag av omständigheter som ledde henne dit ser det ut som en fullt logisk anhalt sett till hennes omväxlande karriärbanan. Det är svårt att föreställa en mer passande miljö för en jurist som följt informationens resa från pärmar och pappersakter till digitala informationssystem, europeisk interoperabilitet och långsiktigt elektroniskt bevarande. Désirées första uppdrag var att ansvara för myndighetens föreskrifter.
” Men som vanligt hade jag synpunkter på och tankar om olika delar av verksamheten, så när jag fick möjlighet att påverka på något område tog jag den. Under mina elva år hann jag därför också jobba med bland annat tillsyn, vikariera som chefsjurist och som chef ansvara för Riksarkivets registratur och myndighetsarkiv.”
Variationen och verksamhetens komplexitet bidrog till att hennes tid på Riksarkivet varade i ett drygt decennium. Tanken på något så radikalt som att kliva över till den privata sektorn efter ett arbetsliv i offentlig verksamhet var aldrig närvarande. Tills hon av en slump såg en annons från ett konsultbolag som sökte precis den kompetens som hon samlat på sig under närmare trettio år.
Karriärscykeln sluts
Återigen kan man välja att tolka slumpen som en väl uttänkt plan. Désirées inträde på Knowit innebar mer än ett välkommet kunskapstillskott. Hon har under sina avslutande yrkesår blivit en naturlig klippa och förebild för sina kollegor då hennes samlade erfarenhet innefattar mer än en stor mängd sakkunskap. Hon har tagit rollen som ledstjärna i allt från juridiska tolkningsfrågor till förmåga att hålla huvudet kallt i pressande lägen.
Vad är då den sammantagna lärdomen som hon lämnar efter sig? Som framkom i inledningscitatet så är summan av alla sammanflätade regelverk på det digitala informationsområdet svårt att överskåda även för någon som tillbringat ett arbetsliv med dem. Men det menar hon inte i sig är något negativt. Désirée säger att det har ju hänt så otroligt mycket under hennes tid som verksam. Data har gått från en biprodukt till råvara. Och vår inställning till det har förändrats med tiden. På 90-talet pratades det om spårning och riktad reklam som något positivt i samband med E-handeln, vi skulle alltid kunna hitta det vi sökte efter på ett effektivt sätt. Det är inte förrän de faktiska kartläggnings- och övervakningsaspekterna blev påtagliga som inställningen förändrades.
”Så det är inte nödvändigtvis regelverken som är onödigt komplicerade, utan vår komplexa samtid som reflekteras i lagstiftningen. Idag handlar regleringen inom digitaliseringsområdet om att balansera skyddet av riket, samhället och individen i förhållande till utveckling och tillväxt till nytta för oss alla. Det kan inte annat än vara komplext!”
Det går att läsa in en cirkulär bana i Désirées yrkesliv. Från ett arbetarbarn på Lidingö, präglat av folkhemmets löfte om social rörlighet, till att medverka till spelreglerna för ett gemensamt Europa och ett digitalt samhälle. Den envishet som krävdes för att ta plats i ett klassrum med okänt språk och koder, är till stor del densamma som senare gjorde henne till en förhandlare i Bryssel och en röst den statliga förvaltningen. När informationsjuridiken nu går in i en ny fas präglad av artificiell intelligens, datadelning och europeisk samordning, lämnar hon efter sig något viktigare än ett exakt facit. Hennes resa är en påminnelse om att juridiken alltid måste bottna i människors faktiska livsvillkor. Från dörr till hemvist, från pärm till moln, men först och främst med en blick fäst vid vem reglerna ytterst är till för.
