Ett samtal om Anders Lindells 40 år inom IT- och säkerhetsbranschen blir lika mycket en påminnelse om hur ett yrkesliv inte låter sig begränsas till titlar och arbetsgivare. Tvärtom visar det sig att det som sker utanför kontorstid är det som avgör vilka perspektiv som styr riktning och utveckling i det professionella. För Anders del är det både hans personliga framgångar och smärtsamma förluster som format hans syn på arbete, ledarskap och medmänniskorna som han omges av.
När Anders nu närmat sig slutet på arbetslivet kan han se tillbaka på en IT-och säkerhetsbranch som ställt krav på förmågan att utvecklas och lära sig på nytt. I takt med digitaliseringen har även den mer traditionella fysiska säkerheten fått anpassa sig till en uppkopplad och digital kontext. För Anders har det framför allt varit den djupt rotade nyfikenheten på hur saker och ting fungerar som fått honom att hänga med i fältets ständiga förändring.
– Jag har alltid varit en teknikentusiast med en klåfingrig hjärna. Som barn var jag den typiska ungen som plockade isär saker till höger och vänster för att försöka förstå hur de fungerade. Sedan var det lite olika hur väl jag lyckades sätta ihop dem igen.
Under berättelsen om hans yrkesliv blir det däremot tydligt att intresset aldrig enbart har handlat om det rent tekniska.
– Det är i mötet med människor som teknik får mening och syfte, det är de aspekterna som intresserar mig.
När han funderar över vad som format hans mest grundläggande värderingar och egenskaper härleder han mycket till sin mamma.
– Hon jobbade med barn med särskilda behov. För att trivas med det måste man vara beredd att ständigt lära sig nya saker och vara väldigt öppensinnad för att förstå andras perspektiv. Hennes nyfikenhet och empati var enorm.
Ett särskilt minne understryker hans mammas karaktär. Bara några månader före hon skulle gå i pension fick hon höra talas om en kurs inom ett område hon hade ett djupt intresse för. Hennes chef tyckte kanske inte att det var en självklar prioritering i det skedet, men hon hade en annan uppfattning.
– Hon fick till slut som hon ville och gick kursen. Det är en kombination av driv och nyfikenhet som jag sett upp till och har försökt att ta efter.
För de flesta innebär steget från skola till arbetsliv en stor omställning, men för Anders var den fysiska förflyttningen knappt märkbar. Faktum är att det var på den gymnasieskola han precis tagit studenten ifrån som han började arbeta. Det som började som tillfälliga vikarieinhopp utvecklades till något betydligt mer omfattande när han fick ett oväntat erbjudande.
– Rektorn ringde mig och frågade om jag var intresserad av att starta upp en ny utbildning. Den skulle heta kontorsmaskinsreparatörslinjen, och var en följd av de behov som uppstod när persondatorer blev vanligare. Det var väldigt speciellt att som 20–21 åring få en egen budget att börja bygga upp en helt ny gymnasieutbildning för. Men det jag verkligen uppskattade var att börja undervisa på programmet. Det finns något speciellt i att vara med på en människas kunskapsresa, från att inte förstå någonting till att det plötsligt lossnar. När man ser hur knuten blir löst.
Under denna period läste han även in ämnen för högskolebehörighet och påbörjade så småningom en utbildning inom elektroteknik i Lund. På grund av familjeskäl var han dock, halvvägs in i programmet, tvungen att avbryta studierna. Med facit i hand beskriver han det som en dyrköpt erfarenhet.
– Jag har fått dörrar stängda i ansiktet för att jag saknar examen. Jag har många gånger tänkt vad som skulle hänt om jag tog den där examen. Vilka vägar hade jag kunnat gå då?
Men samtidigt har just den erfarenheten gett honom helt andra perspektiv och på många sätt definierat hur han värderar människor i sin omgivning.
– Jag kan tycka att vi hänger upp oss onödigt mycket på olika ”checkpoints” hos människor. Det finns så många andra egenskaper som är svårare att mäta men som säger mycket mer om en persons kvalitéer och potential.
1980-talet präglades av teknikskiften. Standarder som länge dominerat marknaden förlorade på kort tid sin betydelse när nya lösningar tog över. Anders fick tidigt uppleva hur obeveklig den utvecklingen kunde vara, då han var med och startade en verksamhet med en idé som kretsade kring det då väletablerade kommunikationsnätverket telex. På den tiden hade faxtekniken dykt upp som ett konkurrerande kommunikationsmedel, och företagets idé var att bygga en gateway mellan systemen.
– Vi ville skapa en brygga mellan telex och fax, så idén förutsatte att båda teknologierna fortsatte användas. Problemet var bara att medan vi arbetade med lösningen började telex väldigt snabbt tappa sin betydelse, och användes till slut inte alls. Som över en natt så var hela grunden för vår verksamhet överspelad och vi hade inte så mycket annat val än att lägga ner.
Nästa steg för Anders blev en anställning på ett bolag som sysslade med tredjepartsservice av IT-utrustning. Här fick han bekanta sig med verksamheter som sysslade med olika former av samhällsviktig verksamhet då en stor del av kunderna bestod av centrala myndigheter.
– Det var häftigt att komma in till verksamheter som är så centrala för vårt samhälle. En extra rolig aspekt var att de höll sig kvar med väldigt gammal teknik, hårdvaran var ofta från 70-talet. Då tvingades jag förstå hur saker faktiskt fungerar från grunden.
Samhällets behov fortsatte samtidigt att förändras. Exempelvis ökade efterfrågan på skrivare kraftigt, vilket skapade en växande marknad för oberoende serviceleverantörer, ofta på bekostnad av tillverkarnas egna serviceorganisationer. För Anders innebar det att han fick arbeta mycket med IBM-utrustning, vilket skulle visa sig vara en dörröppnare i ett senare skede i livet.
Men Anders fick även uppleva hur bristfällig teknisk design kunde leda till märkbara konsekvenser. En av kunderna var ett stort industribageri där systemen fortfarande innehöll många manuella moment.
– Vid ett tillfälle blev det fel i stansningen och resultatet blev en stor överproduktion. De fick bränna upp en hel container med bröd. Samtidigt läste man om hunger och fattigdom som pågick i Sveriges närområden. Det kändes verkligen inte bra.
Det hela berodde på ett användarmisstag, som uppstod på grund av ett krångligt system. Anders nämner därför händelsen som en påminnelse om att man alltid måste utforma tekniken med fokus på människorna som ska hantera den.
Första halvan av 1990-talet var en turbulent period med finanskris och räntechocker. För Anders slutade en osäker period med ett antal ägarbyten med att han till slut sades upp på grund av en skakig marknad. Då krisen slog så hårt över hela samhället drabbades även Anders fru, som samtidigt blev tvungen att stänga den butik som hon drev. Där hemma hade de mitt i allt detta ett nyfött barn att sörja för.
– Det var en väldigt tuff tid, för oss som för många andra. Medan jag sökte nya jobb passade jag på att gå några kurser för att vidareutbilda mig. Trots allt var det enda jag kunde göra att kämpa vidare.
Sedan ringde en dag telefonen. Ett schweiziskt telekombolag vid namn Ascom hade fått hans namn via en bekant. Företaget hade nyligen köpt en verksamhet i Göteborg och var i behov av en särskild kompetens. Närmare bestämt sökte de någon med kompetens inom både IBM:s hårdvaror och PC-nätverk.
– Jag tror de sökte bland deltagare på de utbildningar jag gick, eftersom jag då hade pluggat PC-nätverk. Så med min tidigare arbetserfarenhet matchade jag precis det de sökte. Sådant är märkligt när man ser tillbaka. Att det mitt i denna kaotiska period skulle dyka upp en helt oväntad möjlighet som skulle prägla nästan trettio år av mitt liv.
Den svenska grenen av Ascom var vid denna tid en relativt liten del av verksamheten. Anders började stegvis att bygga upp IT-funktionen, och några år senare var han chef för avdelningen med personalansvar över medarbetare i flera länder och regioner.
Mitt i detta gjorde internet bred entré och började stegvis förändra förutsättningarna för hela IT-sektorn. I en tid då de flesta fartblint kapplöpte in på uppkopplingen började Anders tidigt att fokusera på de risker och sårbarheter som detta medförde.
– Jag förstod instinktivt att säkerheten skulle bli en avgörande faktor i utvecklingen. Om vi nu skulle exponera verksamheten mot ett världsomfattande nätverk fick vi åtminstone se till att vi visste vad vi höll på med. Jag började därför tidigt ta initiativ för att förstå vilka risker vi stod inför, till exempel tog vi väldigt tidigt fram en policy för penetrationstester.
Om nyfikenheten är en grundläggande drivkraft så finns det en annan, mer adrenalinstinn, faktor som återkommande har motiverat Anders i arbetssammanhang.
– Jag brukar säga att jag tycker det är kul när saker går åt helvete. Det är då jag fungerar som bäst, jag får energi i själva krisögonblicket. Det finns inget som triggar problemlösningsförmågan så mycket som när något oväntat händer och mycket står på spel.
Han är dock medveten om att kriser kan komma med ett högt pris, inte minst för de personer som genom ett misstag har utlöst situationen.
– I mitt ledarskap har jag alltid varit tydlig med att vi löser problem tillsammans. Man måste skapa en miljö där man vågar stå för sina felsteg och be om stöd. Om misstag bestraffas hårt börjar folk i stället att dölja dem. Det förvärrar ju bara situationen, och värst av allt så lär man sig ingenting av det som hänt.
Anders är öppen med att han själv stått för misstag i sitt liv, och upplevt vilken skillnad det gör när man blir uppbackad av sin chef. Han vet precis vilket som är hans ”största tabbe” i karriären.
– När vi skulle installera e-post råkade jag på något sätt missa en grundläggande säkerhetsinställning som resulterade i en stor och synlig sårbarhet. Inom kort hade fel personer på nätet upptäckt det och utnyttjade det direkt. Det ledde till att vår möjlighet att kommunicera med mail slogs ut helt och hållet.
Tidpunkten kunde inte ha varit sämre då företaget befann sig mitt i förhandlingarna om en affär som hade avgörande betydelse för verksamheten.
– Kritisk kommunikation pågick och plötsligt fungerade inte mejlen, det var kaos. Men min chef backade mig och vi löste det till slut. Tack och lov gick affären igenom.
För Anders blev erfarenheten ett starkt argument för det slags ledarskap han själv förespråkar.
Några år in på det nya millenniet började Anders intresse för säkerhet också sträcka sig utanför den digitala världen.
– Min arbetsplats låg i något av ett ingenmansland där mycket kriminalitet förekom. Inbrott och skadegörelse skedde återkommande så jag påtalade att vi behövde se över den fysiska säkerheten. Man kan säga att jag anmälde mig frivilligt för uppgiften och lärde mig massor om larmsystem, stängsel och hur man ska anpassa åtgärder utefter sin specifika situation. Det var mycket learning by doing, men till slut fick vi ner antalet incidenter till noll.
Erfarenheten av att rusta upp den fysiska säkerheten resulterade i att disciplinen fysisk säkerhet lades till raden av specialintressen för Anders.
Det framgår tydligt att Anders minns tillbaka på tiden på Ascom med en stor värme. Men att arbetslivets toppar växlas med dalar är något som de flesta råkar ut för, och för Anders del hade hans långa tjänstgöring på bolaget kunnat avslutas på ett mer positivt plan. Som det kan bli i kölvattnet av organisationsförändringar och omsättning i ledningsgrupper så upplevde han förändringar i kultur och bemötanden från nytillkomna chefer.
– Under min sista tid upplevde jag att jag inte blev involverad i beslut som påverkade mitt ansvarsområde. Jag kunde också känna mig motarbetad på sätt som kändes mer personligt än professionellt motiverat. Tyvärr blev situationen till slut hopplös. Kroppen sade ifrån och jag var tvungen att sjukskriva mig.
Efter en period av återhämtning var Anders trots allt motiverad att ta nya tag igen. Då kom beskedet som gjorde alla yrkesmässiga konflikter betydelselösa.
– Det var då vi fick beskedet att min son hade drabbats av en elakartad hjärntumör. Det var en chock. Han var ju bara 23 år. Alla andra prioriteringar i livet försvann, och all vaken tid gick åt att vara med honom och stötta varandra i familjen.
Vårt samtal pausas medan Anders samlar sig några ögonblick. Han ursäktar sig sedan för att han tar upp en så personlig och smärtsam händelse. Men som redan konstaterats är privatliv och yrkesliv mer sammanvävda än vad många av oss vill erkänna. En familjetragedi omdefinierar oundvikligen perspektiven på karriären och på vad som verkligen betyder något.
– Människor brukar säga att de inte kan föreställa sig vad en sådan erfarenhet innebär. Och då tänker jag bara att det är bra. Man ska inte behöva kunna föreställa sig något sådant. Vad mer kan man säga? Ingen borde ju behöva överleva sitt barn.
En ljusglimt under den mörkaste perioden i Anders liv var hur vänner och kollegor slöt upp kring familjen. Anders arbetskamrater hjälpte till att ordna så att han blev arbetsbefriad med bibehållen lön.
– Det gjorde att jag kunde koncentrera mig på familjen och på att försöka ta mig igenom sorgen.
Hur gärna man än skulle vilja det så stannar inte livet upp och så småningom blev det nödvändigt att fundera över nästa steg i arbetslivet. För Anders, som fortfarande levde med den djupa sorgen, kunde tanken på att söka ett nytt arbete stundtals kännas övermäktig.
– Jag kunde fastna i tankar om allt som kändes skrämmande med att börja om på nytt. Och jag oroade mig för att ingen skulle vilja anställa en 60-åring.
Trots tvivlet visste han ändå att han hade ovärderliga kunskaper och erfarenheter. Han började fundera på om han kunde omsätta detta i en konsultverksamhet och började laborera med tänkbara företagsnamn. Ett förslag som kändes särskilt bra var ”KnowIT”.
– Jag tyckte att det ringade in min profil ganska väl. Sedan googlade jag det och upptäckte att det redan var taget.
Historien hade kunnat ta en annan vändning här, ifall Anders släppte bolagsnamnet och gick vidare med planerna på egen verksamhet. Men något fick honom att läsa vidare på företagets hemsida.
– Jag blev nyfiken på vilka de var. Det jag läste om kulturen tilltalade mig och jag uppfattade att det fanns en genuin värdegrund. Så jag skickade mitt CV som en spontanansökan.
Han blev kallad till intervju och anställd, även om det till en början inte var helt uppenbart var hans ganska blandade erfarenhet passade in. Då dök en öppning upp på Kronofogdemyndigheten, där man sökte efter en bred säkerhetsprofil.
– Där förstod de precis vad jag hade gjort tidigare. Deras behov matchade flera av mina erfarenheter väldigt bra och jag kände hur bitarna föll på plats. Det blev mitt första uppdrag som konsult på Knowit.
De sista åren av arbetslivet har alltså inte inneburit någon långsam nedtrappning.
Han har den mesta tiden haft uppdrag där både hans kunskap och personlighet har fått ta naturlig plats. Och när han under en period hamnade mellan uppdrag använde han tiden till att utbilda sig och ta en säkerhetscertifiering.
I det avseendet är parallellen till Anders mamma slående. Hon som med vilja och nyfikenhet argumenterade sig till en kurs strax före pensionen fick en son som nästan ordagrant beskriver samma drivkraft hos sig själv. För honom har det varit en självklarhet att fortsätta lära sig också sent i karriären.
– Det har varit en ynnest att vara efterfrågad och känna mig behövd även på äldre dagar. Det är verkligen inget jag tar för givet. Tvärtom har jag sett det som mitt ansvar att hålla mig relevant och inte fastna i gamla hjulspår.
Särskilt mycket uppskattar han arbetet med yngre kollegor, både som mentor och för den egna utvecklingens skull.
– Det är det jag uppskattar med kollegor över generationsgränser, att vi växer av varandra. De har perspektiv och kunskap som jag inte har och jag har erfarenheter som kan vara användbara för dem. Det har hjälpt mig att inte bli ”gubbig”.
Det sista större uppdraget i Anders yrkesliv har på många sätt blivit en passande avslutning. Han har fått förena de områden som kommit att bli hans främsta professionella intressen, det vill säga IT-säkerhet och fysisk säkerhet. Det är en kompetenskombination som vuxit fram stegvis, från de första nätverken och brandväggarna till larmsystem, stängsel och analyser av hur hot faktiskt tar sig in i en verksamhet.
Den tydligaste röda tråden i hans berättelse handlar trots allt inte om teknik, utan om drivet och viljan att förstå och lära sig nytt. Om att vara en medmänniska som ser fram- och motgång som lika grundläggande erfarenheter i varje persons livshistoria.
Nu väntar ett kapitel i livet som kommer vara ovant för en person i ständig rörelse.
– Det jag ser fram emot är ju inte att sluta jobba, det kommer jag att sakna. Men det kommer vara väldigt skönt att äga sin egen tid och själv bestämma över mina prioriteringar. En stor del av den tiden kommer läggas på renoveringsarbeten här hemma. Det finns ett uppdämt behov kan man säga, så det är välkommet att äntligen få tid till det.
Vi kan därmed ta avsked av Anders långa yrkesliv med en förvissning om att den klåfingriga hjärnan kommer att arbeta på högvarv en god tid framöver. Och med tanke på alla utmaningar den genomsnittlige hemmasnickaren stöter på kan vi känna oss trygga med att han även fortsättningsvis kommer att få användning för såväl sin outsinliga nyfikenhet som sin fallenhet för att hantera situationer som inte riktigt går som planerat.