Skip to content

Blir vi någonsin färdiga med arbetet med digital motståndskraft?

De flesta organisationer säger att digital motståndskraft är högt prioriterat av ledningen. Ändå känner sig bara omkring hälften trygga med att kunna hantera en större digital kris. Problemet är sällan brist på insikt. Det är avståndet mellan att veta vad man behöver göra och att faktiskt kunna göra det när det gäller.

Enligt Knowits rapport om digital motståndskraft uppger 92 procent av organisationerna i offentlig sektor och 53 procent i privat sektor att digital motståndskraft är högt prioriterat av ledningen. Samtidigt känner sig bara 57 respektive 45 procent trygga med att kunna hantera en större digital kris. Strategier och policyer finns på plats, men känslan av beredskap infinner sig inte.

Det är frestande att tolka den osäkerheten som ett misslyckande. Jag tror att den kan vara ett tecken på en mer ärlig självbild. En organisation som känner sig helt trygg kanske helt enkelt aldrig har prövat sina antaganden. Den verkliga frågan är vad som krävs för att omsätta insikt till en förmåga att lita på, och om det arbetet någonsin kan betraktas som färdigt.

Vad skulle ”färdig” ens innebära?

Många uppgifter inom det här området hanteras som något man gör klart och sedan lägger till handlingarna: riskbedömningar, säkerhetsrutiner samt kontinuitets- och återställningsplaner. De skrivs, godkänns och läggs i en byrålåda. Men organisationer förändras. Vi byter programvara, låter människor arbeta hemifrån och anlitar nya leverantörer som i sin tur har egna leverantörer. År 2021 fick den svenska dagligvarukedjan Coop erfara detta när en utpressningsattack mot en leverantör längre ner i kedjan tvingade omkring femhundra av kedjans åttahundra butiker att hålla stängt i flera dagar.

En färdig plan är en ögonblicksbild av gårdagens förutsättningar. Men det största problemet är inte att planer blir inaktuella. Det är att en plan som ingen någonsin har använt säger väldigt lite om förmågan att agera när det gäller.

Varför det inte är samma sak att veta som att kunna

Inom de flesta andra former av krishantering förlitar sig yrkesutövare på inövade handlingsmönster. Ambulanspersonal, poliser och brandmän övar alla på rutiner och arbetssätt, eftersom vi sällan tänker klart när vi måste agera utanför det normala. Antingen blir vi handlingsförlamade eller så improviserar vi utifrån vår egen logik. Det är naturligt, men inte alltid till hjälp.

Föreställ dig en husbrand. Om brandmännen inte samordnar sig utan var och en släcker sin egen del, brinner huset ner, och kanske grannens hus också. Samma sak gäller vid en digital incident där alla agerar på egen hand. Till skillnad från huset kan en verksamhet dessutom behöva fortsätta leverera samhällsviktiga tjänster medan branden fortfarande pågår.

Det är därför insikt så sällan leder till beredskap av sig själv. Att förstå en risk sker ofta i ett mötesrum. Att hantera den sker under press. Det är genom övning vi överbryggar avståndet mellan de två. Samtidigt är det lätt att skjuta upp övningar, eftersom de tar tid, blottlägger svagheter och visar sitt värde först den dag något går fel. Det återspeglas i rapporten: bara omkring 28 procent av organisationerna i privat sektor och 49 procent i offentlig sektor genomför regelbundna, strukturerade incidentövningar och utbildningar för medarbetarna. En plan som aldrig har övats är en hypotes, inte en förmåga.

 

Knowit_AR_Goteborg2735

Ett projekt eller en förmåga?

Om man ser motståndskraft som ett projekt tar arbetet slut när projektet gör det, ofta när ett nytt krav har uppfyllts. Men motståndskraft handlar inte om att skydda allt. Ett system som övervakar livsuppehållande utrustning motiverar kostsam reservinfrastruktur. En portal för personalutbildningar gör det inte. En organisation måste först förstå vad den inte kan fungera utan och vad som inte kan ersättas med manuella rutiner, ens under en kortare tid.

När de bedömningarna omprövas i takt med att organisationen förändras och prövas i övningar blir motståndskraft en förmåga. Och en förmåga behöver någon som ansvarar för den. Ledare vet att de ska ta in en jurist när juridiska frågor påverkar verksamheten. Risk- och kontinuitetsfrågor förtjänar samma sakkunskap, i form av en permanent roll i organisationen. Ansvaret för motståndskraft kan inte ligga i ett dokument. Det måste ligga hos en roll, med andra ord en person.

Vad är tillräckligt?

Ett mål om ”noll incidenter” är orealistiskt. Motståndskraft liknar snarare segling. Du kan inte kontrollera havet, men en skicklig kapten kan korrigera kursen när en storm drar in, vinden mojnar eller sjökortet inte längre stämmer med verkligheten, och tala om för besättningen hur den ska agera. Lasten stannar ombord, besättningen är trygg och alla samarbetar eftersom de litar på kaptenen. Den skickligheten kommer inte av att studera sjökortet, utan av timmar till sjöss. ”Tillräcklig” motståndskraft handlar mindre om att eliminera risk och mer om hur snabbt och tillförlitligt man kan komma på rätt kurs igen.

Det här kommer att bli ännu viktigare framöver. AI gör attacker enklare att genomföra och svårare att upptäcka, och väcker nya frågor om huruvida vi kan lita på rösten i telefonen eller ansiktet i videomötet. Som Alexander Unell, säkerhetschef på Almi, konstaterar i rapporten måste organisationer fatta beslut och agera betydligt snabbare än tidigare. När det finns mindre tid att tänka är det de inövade färdigheterna vi faller tillbaka på.

Vad betyder det för din organisation?

Reflektera över det du tror dig veta. Om det finns ett glapp mellan den beredskap ni anser er ha och den trygghet ni känner, varifrån kommer det? Handlar det om ledningens förståelse för riskerna, själva planen, teamets förmåga att agera under press eller leverantörerna ni är beroende av? Har era antaganden stöd i data, eller utgår ni bara från att andra har kontroll?

Arbetet med motståndskraft blir aldrig färdigt

Kan vi då någonsin säga att arbetet med digital motståndskraft är färdigt? Det ärliga svaret är nej. Digital motståndskraft är inget man uppnår en gång för alla. Det är något man utvecklar och upprätthåller över tid, genom övning snarare än pappersarbete. Organisationer som känner sig osäkra trots att de har ”gjort jobbet” ligger inte nödvändigtvis efter. De kanske helt enkelt är ärliga nog att medge att en plan i sig inte garanterar någonting. Målet är inte att känna sig helt säker, utan att ha en förmåga som hålls levande genom övning och prövning och finns redo den dag den behövs.