För att tackla vårdens utmaning med en åldrande befolkning i relation till minskad personal, sätter vi gärna större tilltro till så kallad välfärdsteknik som ska ge brukaren ökad livskvalitet och stärkt självständighet samtidigt som omsorgspersonalens arbete blir effektivare och mer attraktivt. Tyvärr råder osäkerhet kring rättsliga förutsättningar för användningen: hur ska man till exempel hantera den som på grund av försämrad kognitiv förmåga inte själv kan samtycka till användningen av sådan trygghetsskapande teknik? I detta blogginlägg väger vi den integritet som ökat oberoende medför mot de potentiella integritetskränkningar som tekniken skulle kunna innebära.
Vad är välfärdsteknik?
Det finns egentligen ingen begränsning för vad som kan utgöra välfärdsteknik. Enligt Socialstyrelsen är välfärdsteknik ”digital teknik som syftar till att bibehålla eller öka trygghet, aktivitet, delaktighet eller självständighet för en person som har eller löper förhöjd risk att få en funktionsnedsättning”.
Till detta hör exempelvis digitala trygghetslarm och medicinpåminnare som länge har använts inom omsorgen. Välfärdsteknik kan också handla om:
Nattillsyn via kamera,
Kommunikationsverktyg,
Olika typer av sensorer,
Gps-larm.
Även VR-teknik kan rymmas inom den definition som Socialstyrelsen ger av begreppet. Värt att notera är att välfärdsteknik är något annat än medicinteknik och omgärdas alltså inte alls av samma rigorösa krav. Läs mer om medicinteknik i våra tidigare blogginlägg på området, till exempel här.
Den enskilde ansöker om att få välfärdsteknik via socialtjänstlagen eller hälso- och sjukvårdslagen eller köper dessa privat. Särskilda omsorgsboenden kan välja att köpa in tekniken till sina boende och integrerar tekniken i det dagliga arbetet på en alltmer utbredd basis.
Kraven på frivillighet och samtycke
I Sverige är vi enligt grundlagen skyddade mot såväl påtvingade kroppsliga ingrepp som betydande intrång i den personliga integriteten. För att avgöra om en åtgärd utgör ett ”betydande intrång” i den personliga integriteten görs en helhetsbedömning av åtgärdens omfattning, sammanhang, ändamål och art. Utifrån detta skulle installation av ett heltäckande övervakningssystem i en enskilds bostad för syftet att anhöriga ska känna sig trygga även när de inte är i bostaden, utgöra ett betydande integritetsintrång. Förbudet i grundlagen gäller inte för ingrepp och intrång som vi samtycker till.
Därför bygger de allra flesta insatser inom hälso- och sjukvården på frivillighet. Den enskilde ska alltså samtycka till att ta emot behandling och hjälp. Motsatsvis, vården ska inte ges i strid med den enskildes vilja.
Om den enskilde själv ansöker om en välfärdsteknik kan man i regel utgå från att samtycke finns till användning av tekniken. Detsamma gäller om den enskilde själv väljer att använda välfärdsteknik som redan finns på ett boende. I huvudmannens ansvar ligger ändå att försäkra sig om att den enskilde (så långt möjligt) förstår tekniken samt att följa upp hur den enskilde upplever användningen. På så sätt kontrollerar huvudmannen att ett tidigare lämnat samtycke fortfarande gäller.
Tekniken kan öka den enskildes trygghet
Forskning på området visar att personer som har svårt med rumsorientering kan känna sig säkrare och tryggare på en promenad med ett gps-larm som har en spårningsenhet. Den gör det möjligt för närstående eller personal att se var personen befinner sig geografiskt. Ett sådant larm kan göra att rädslan för att gå vilse blir hanterlig.
Forskning visar också att kameratillsyn på natten kan göra att den som får tillsyn blir mindre störd, känner sig mindre orolig och får bättre sömn än om någon kommer på besök hemma.
När det gäller personer med nedsatt beslutsförmåga är det viktigt att anpassa informationen om, och erbjudandet av, välfärdstekniken utifrån den enskilda personens förmåga och förutsättningar. Det är också angeläget att anpassa tekniken till och planera uppföljningen utifrån personens förmåga och förutsättningar. Det gäller i synnerhet personer vars kognitiva förmåga kan förväntas försämras över tid.
Rättslig grund för välfärdstekniken
Enligt GDPR ska alla personuppgiftsbehandlingar ha en giltig rättslig grund. När det kommer till användning av välfärdsteknik kommer tekniken att behandla personuppgifter som till stor del utgörs av hälsouppgifter, dvs. känsliga personuppgifter. Rättslig grund för att behandla känsliga uppgifter inom vård- och omsorg kan vara flera tänkbara, exempelvis:
uttryckligt samtycke;
grundläggande intressen;
hälso- och sjukvård;
allmänna intressen på folkhälsoområdet.
Alla dessa rättsliga grunder kommer med specifika begränsningar som den personuppgiftsansvariga bör vara medveten om. Till exempel är det i fråga om äldre med nedsatt beslutandeförmåga otroligt svårt att uppfylla kraven för att stödja sig på dennes uttryckliga samtycke. Detta ännu mindre när välfärdstekniken blir allt mer avancerad och svår att förklara för den enskilde. När det kommer till hälso- och sjukvård samt folkhälsoundantaget måste uppgifterna behandlas av personer med tystnadsplikt.
When in doubt: perform a DPIA
När personuppgifter ska behandlas på ett nytt sätt, till exempel med hjälp av ny teknik, är den som ansvarar för behandlingen i vissa fall skyldig att genomföra en konsekvensbedömning avseende dataskydd. Syftet med konsekvensbedömningarna är, precis som det låter, att bedöma tänkbara konsekvenser av den nya behandlingen, ta ställning till om dessa följder behöver hanteras på något sätt, samt identifiera nödvändiga åtgärder.
Sammanfattningsvis, ska nya arbetssätt och ny teknik alltid ge upphov till nya etiska frågor. Detta gäller inte minst när det handlar om välfärdsteknik. Syftet med välfärdstekniken är att öka trygghet, aktivitet, delaktighet eller självständighet hos personer som riskerar att drabbas av det motsatta. Trots det kan inte ändamålet helga alla medel. Frågan som vi alltid måste ställa oss är vilka möjligheter som tekniken skapar och sätta dessa i relation till identifierade risker med detsamma.