Drönare – hotet från ovan

Säkerhetsskydd
SEBASTIAN THAM
28.04.2022

I januari i år flög ett antal drönare in och över kärnkraftverk runt om i Sverige och blev omedelbart riksnyheter. Drönarna som setts över Ringhals, Forsmark och Oskarshamn gav upphov till frågor avseende vem som styrde dem och varför de flög över svenska kärnkraftverk – frågor som allmänheten ännu inte fått svar på. Det kanske inte förefaller som en stor grej för vissa av oss. Vad är skadan med att flyga en drönare över några byggnader?

 

Innan vi går in på vem, varför och vilken skada det kan ha föranlett kan det vara intressant att sätta ramarna för vad vi menar med en drönare. En drönare, enligt FOI, är en:

fjärrstyrd, obemannad flygfarkost eller luftfartyg som benämns UAV (Unmanned Aerial Vehicle). Ett populärt smeknamn för UAV är drönare (drone). UAV:n kan vara fjärrstyrd, agera autonomt (exempelvis för navigation och snabbt kollisionsundvikande), eller delvis autonomt och delvis fjärrstyrt (det vill säga halvautonomt).
(Källa: Obemannade luftfartygssystem och artificiell intelligens, FOI, 2021)

Drönare kan användas till en uppsjö av uppgifter såsom leveranser, dokumentation, temporära kommunikationslösningar och hela vägen till att bära vapen. En drönares storlek kan vara mellan allt från några centimeter till mindre flygplan. Allt beror på drönarens specifika användningsområde. På grund av den allt snabbare tekniska utvecklingen har tillgången till små, billiga och sofistikerade drönare ökat i en rasande fart. I dag kan vem som helst köpa en drönare med avancerade kameror med räckvidd över 10 km som vilken produkt som helst. Detta föranleder att risken för intrång och olaglig dokumentation ökar mot de säkerhetskänsliga objekt och verksamheter som säkerhetsskyddet avser att skydda. Skyddsåtgärderna har länge klarat sig på att vara tvådimensionella, men nu måste vi addera en tredje dimension i skyddet av totalförsvarets verksamhet.

Förutom redan nämnda kärnkraftverk så har vi de senaste åren sett en ökad användning av drönare över och i närheten av skyddsvärda anläggningar och verksamheter. Dessa händelser får inte alltid några större synbara konsekvenser, men ett tillfälle som tydligt visade på problematiken med obemannade farkoster var i januari 2019 när Europas största flygplats, Heathrow, lamslogs just på grund av en eller flera drönare av okänt ursprung uppehöll sig över flygplatsen. Detta fick till följd att flygtrafiken fick avbrytas för att inte riskera flygsäkerheten. Men vilka risker finns det då för den säkerhetskänsliga verksamheten och Sveriges totalförsvar?

Drönarnas förmåga att dokumentera terrängen nedanför dem är ett stort hot för den säkerhetskänsliga verksamheten, då det möjliggör för en antagonist att med mycket små medel kartlägga skyddsobjekt och andra viktiga installationer med ytterst liten risk för att bli röjd. Det är, i dagsläget, endast en mindre del av landets skyddsobjekt som har möjlighet att skydda sig effektivt från drönarnas kartläggningsförmåga. Inte för att det saknas motåtgärder, utan på grund av att nuvarande skyddsåtgärder inte har anpassats till det nya hotet. En försvårande faktor är att hotet i sig självt är svårt att upptäcka i så pass god tid att något system ska kunna motverka hotet vilket drönaren utgör.

Ett annat hot som har ökat är hotet från direktriktade attacker mot skyddsvärda verksamheter, då drönare har förmåga att bära en variation av vapensystem. Beroende på drönarens lastkapacitet och utformning kan det handla om mindre improviserade explosiva laddningar, till mer traditionella vapen såsom kulsprutor och robotar. Risken för att drönare användas för att sprida biologiska eller kemiska stridsmedel kan heller inte uteslutas. Vilka verksamheter som kan vara mål för ett riktat angrepp med hjälp av drönare kan variera stort. Allt från sabotage av anläggningar och kommunikationssystem till attacker mot tillställningar såsom veterandagen och nationaldagen. Målet är helt beroende på antagonisten och dennas avsikt.

Hur kan vi då skydda oss mot detta nya hot? Vilka skyddsåtgärder kan vi vidta för att höja skyddsnivån inom totalförsvaret? Inledningsvis vill jag påstå att bara genom att tänka över den egna verksamheten och dem potentiella sårbarheterna avseende drönare har verksamheten kommit en bra bit mot ett högre skydd. Det är genom att synliggöra hotet som vi kan hantera det på ett effektivt sätt. Addera drönaren som ett potentiellt tillvägagångssätt för de antagonistiska hot som identifierats i säkerhetsskyddsanalysen och förankra det i verksamhet. Det är en förutsättning för att kunna implementera ett effektivt skydd. Utöver detta uppdaterades Skyddslagen genom prop. 2018/19:127, vilket ledde till att skyddsvakter får ingripa, med våld om så behövs, mot drönare som hotar skyddsobjektets integritet (§ 11 skyddslagen). Ett tillägg som ger ett mycket skarpt verktyg i skyddsarbetet mot drönare.

Förutom ett utökat lagrum finns det också en variation av nya, tekniska lösningar i arbetet mot det växande lufthotet. Idag finns det möjlighet att använda markradarlösningar och olika former av optiska system för detektion, frekvensstörare och punktbelysning med laser som motmedel. Drönare i sig själva kan även nyttjas för detektion och bekämpning av oidentifierade drönare. Vissa myndigheter runt om i världen genomför även tester med örnar, möjligheterna verkar vara obegränsade när det kommer till detta område. Den stora utmaningen är inte att det inte finns lämpliga motåtgärder, utan att nuvarande säkerhetsarbete inte anpassat skyddet utifrån det nya hotet.

Verkan och skydd, skydd och verkan har alltid följt varandra och så kommer det troligtvis försätta att vara. Drönare är här för att stanna, säkerhetsskyddsarbetet måste således anpassas och dimensioneras för att även i framtiden bidra till att totalförsvaret och Sverige får det skydd som behövs.