I denna del av vår bloggserie om AI-kunnighet går vi igenom de förändringar som föreslås för artikel 4 i AI-förordningen genom den digitala samlingsförordningen om AI (Omnibusförändringarna). Blogginlägget lyfter även en bredare dimension av AI-kunnighet och hur synen på begreppet kan komma att utvecklas inom EU. Utvecklingen kring Omnibusförhandlingarna tyder på att AI-kunnighet börjar betraktas som en samhällelig kompetens, snarare än enbart ett krav på regelefterlevnad.
I den första delen av denna bloggserie gick vi igenom vad “tillräcklig” AI-kunnighet innebär i praktiken och varför AI-kunnighet har blivit en allt viktigare fråga för organisationer.
I föregående del av denna bloggserie framgick att AI-kunnighet inte är ett helt nytt fenomen. Begreppet kan ses som en vidareutveckling av mediekunnighet och klassisk källkritik. I grunden handlar det om samma sak: att kunna värdera information, förstå risker och förhålla sig kritiskt till det innehåll man möter.
Det finns dock en viktig skillnad i hur mediekunnighet och AI-kunnighet har behandlats i lagstiftningen. Mediekunnighet har länge setts som ett samhälleligt intresse, där medlemsstaterna haft en central roll i att främja kompetensen. Syftet har varit att stärka demokratisk delaktighet och människors förmåga att skilja fakta från åsikter i ett alltmer komplext informationssamhälle.
Inledningsvis fanns en liknande tanke även i arbetet med AI-förordningen. Framför allt Europaparlamentet föreslog en bredare ansvarsfördelning där även medlemsstaterna och EU skulle främja AI-kunnighet i samhället. AI-kunnighet beskrevs alltså inte bara som en fråga om regelefterlevnad, utan även som en samhällelig kompetens kopplad till informerad användning, riskmedvetenhet och förståelse för AI-systemens påverkan. Den bredare ansvarsmodellen tonades dock ned under de efterföljande förhandlingarna om AI-förordnigen. Ansvaret på medlemsstatsnivå begränsades och AI-kunnighet kom i artikel 4 främst att formuleras som en skyldighet för leverantörer och tillhandahållare av AI-system. Anledningen var att behovet av kunskap kan variera mellan olika verksamheter, branscher och användningsområden. Organisationer ansågs därför ha bäst förutsättningar att bedöma vilka risker som finns i den egna verksamheten och vilken kunskap medarbetarna behöver.
Sedan AI-förordningen antogs har artikel 4 kritiserats, särskilt av små och medelstora företag. Många organisationer har pekat på svårigheten att avgöra vad som utgör en “tillräcklig” nivå av AI-kunnighet och de kostnader för regelefterlevnad som skyldigheten kan medföra. Kritiken verkar nu ha fångats upp i förslaget till Omnibus om AI.
I de ändringsförslag som omfattas av den preliminära överenskommelsen från den 7 maj 2026 tas inte bara kravet på “tillräcklig” AI-kunnighet bort. Det sker också en tydlig förändring i hur ansvaret för AI-kunnighet formuleras. Nuvarande artikel 4 riktar sig till leverantörer och tillhandahållare av AI-system och innebär att de ska vidta åtgärder för att säkerställa en tillräcklig nivå av AI-kunnighet hos sin personal. I Omnibusförslaget ändras detta till att leverantörer och tillhandahållare i stället ska stödja utvecklingen av AI-kunnighet. Det förtydligas också att skyldigheten inte ska förstås som ett krav på att garantera en viss kunskapsnivå hos varje enskild individ.
För organisationer kan ändringarna i artikel 4 innebära att ansvaret blir mer praktiskt hanterbart. Istället för att säkerställa en ”tillräcklig” nivå av AI-kunnighet hos varje individ ska organisationer stödja utvecklingen av AI-kunnighet genom utbildning, vägledning och andra kompetenshöjande insatser mer generellt. Förhoppningen från lagstiftarnas sida är att minska bördan för regelefterlevnad och flytta fokus från att kunna visa att en viss kunskapsnivå har uppnåtts, till att skapa förutsättningar för lärande och ansvarsfull användning av AI. Detta skulle kunna minska risken för en ”box-checking”-approach och ge organisationer större möjlighet att fokusera på hur AI-kunnighet faktiskt bidrar till verksamheten.
En annan viktig förändring är att EU och medlemsstaterna föreslås få en större roll i arbetet med att främja AI-kunnighet. Genom utbildningsinitiativ, informationsresurser och erfarenhetsutbyte förväntas de ge ett mer aktivt stöd till organisationer. Det innebär inte att organisationer kan luta sig tillbaka. AI-kunnighet kommer även fortsättningsvis att vara starkt kopplat till den kontext där AI-system används, vilket innebär att organisationer fortfarande behöver identifiera relevanta risker, bedöma vilka kunskaper som krävs och ge medarbetare det stöd som behövs i praktiken.
Omnibusförslaget bör inte enbart förstås som en förenkling för organisationer att följa AI-förordningen. Det speglar också en förändrad syn på AI-kunnighet och på den förmåga som krävs för att människor ska kunna förstå, använda och kritiskt granska AI-system i ett samhälle där tekniken får allt större betydelse. Denna bredare syn återkommer i flera internationella och europeiska initiativ. UNESCO beskriver AI-kunnighet som något som omfattar mer än tekniska färdigheter, bland annat kritiskt tänkande, mänskliga rättigheter och demokratisk delaktighet. Liknande tankar finns i EU:s kompetensramverk, där AI behandlas som en del av bredare digital kompetens och livslångt lärande.
Den bredare synen på vad AI-kunnighet är finns faktiskt med i AI-förordningen. I skäl 20 framgår att främjandet av AI-kunnighet inte bara är en fråga för enskilda organisationer. Även EU-institutionerna och medlemsstaterna förväntas bidra genom verktyg, initiativ och stöd. Detta har dock inte fullt ut kommit till uttryck i artikel 4 i AI-förordningen, som innan Omnibusförslaget bara fokuserat på de verksamheter som tillhandahåller och levererar AI-system. Att medlemsstaterna nu föreslås få en större roll genom utbildningsinitiativ, informationsresurser och kompetensutveckling kan ses som en återgång till den ursprungliga tanken bakom AI-kunnighet. Omnibusförslaget pekar mot en mer delad ansvarsfördelning mellan organisationer, medlemsstater och EU. Utvecklingen ligger också närmare AI-kunnighetens rötter i mediekunnighet, där ansvaret för kompetensutveckling traditionellt har delats mellan flera aktörer.
Utvecklingen av hur AI-kunnighet formuleras i lagstiftningen tyder på att grundläggande AI-kunnighet håller på att bli en bredare samhällskompetens, likt mediekunnighet. Ungefär som klassisk källkritik, fast i ett modernare samhälle.
Om AI-kunnighet i allt större utsträckning betraktas som vår tids motsvarighet till källkritik är det svårt att se hur ansvaret fullt ut skulle kunna bäras av endast organisationer eller myndigheter. Med Omnibusförändringarna förväntas organisationer bidra med den verksamhetsspecifika kunskapen, medan medlemsstater och EU i större utsträckning förväntas skapa strukturer, resurser och utbildningsinitiativ som möjliggör ett bredare livslångt lärande. Samtidigt innebär en sådan utveckling att individens ansvar blir mer framträdande. När ingen aktör längre förväntas säkerställa en viss kunskapsnivå är det upp till individen att själv tillvarata den kunskap som tillgängliggörs. I framtiden kan det alltså bli viktigare än någonsin att vi som individer själva tar ansvar för vårt lärande och utvecklar vår förmåga att förstå och använda AI-system på ett ansvarsfullt sätt.